Grundfördragen

Grundfördragen utgör basen för unionens verksamhet

Kuva: Euroopan komissio
EU-liput. Kuva: Euroopan komissio.

Europeiska unionens verksamhet regleras av de grundläggande fördragen som medlemsstaterna har ingått och förbundit sig att följa Grundfördragen definierar EU-verksamhetens principer, mål, förpliktelser och förfaranden för beslutsfattande samt relationerna till EU och dess medlemsländer.

Medlemsstaterna godkänner enhälligt grundfördragen och ändringar i dessa. EU:s grundfördrag bildar tillsammans med allmänna rättsprinciper EU-rättens primärrätt.

Grundfördragen bildas av fyra fördrag och fördrag som kompletterar och preciserar dessa. Det senaste av de kompletterande fördragen är Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009.

Grundfördragen

  • Fördraget om Europeiska unionen (1992)
  • Fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (1957)
  • Fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen (1957)
  • Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951)

Fördrag som kompletterar och preciserar grundfördragen

  • Lissabonfördraget (2007)
  • Nicefördraget (2001)
  • Amsterdamfördraget (1997)
  • Den europeiska enhetsakten (1986)
  • Fusionsfördraget (1965)

Alla grundfördragens texter hittas i EU-rättsdatabasen Eur-Lex.

Även de nya medlemsländernas anslutningsfördrag motsvarar juridiskt grundfördragen.

EU-rätt skapas med lagstiftning

Inom ramen för grundfördragen kan EU:s organ godkänna lagstiftning som medlemsländerna verkställer. Omfattningen på organens befogenheter är noggrant definierad i grundfördragen och kommissionen kan inte heller ge något lagförslag i ett ärende där medlemsländerna inte har överlåtit befogenheter till EU:s organ.

EU:s lagstiftning består av förordningar och direktiv, som till sin juridiska karaktär är något olika. Förordningarna är direkt som sådana bindande rätt för medlemsstaterna, utan särskilda genomförandeåtgärder.

Direktiven binder medlemsstaterna med avseende på det uppställda målet, men medlemsstaten kan själv bestämma form och sätt genom vilka målet verkställs nationellt. Organen kan också fatta juridiskt bindande beslut.

Förordningar, direktiv och beslut är rätt som härrör från EU:s grundfördrag, sk. sekundärrätt. Såvida EU-lagstiftningen står i strid med den nationella lagstiftningen är det EU:s stadganden som har företräde.

EU-domstolen har rätt att avgöra hur EU-lagstiftningen ska tolkas i unionen och den har spelat en viktig roll för skapandet av EU:s rättssystem.