Historik

Europeiska unionen uppstod ur ruinerna efter kriget

Foto: Europaparlamentet
Maastrichtin sopimus Kuva_Euroopan parlamentti

Foto: Europeiska kommissionen
Monnet ja Schuman
Utrikesminister Robert Schuman (till höger) offentliggjorde 9.5.1950 Jean Monnets (till vänster) tanke om en sammanslagning av Tysklands och Frankrikes kol- och ståltillgångar. Den 9 maj firas i dag Europadagen i alla EU:s medlemsstater.

Den nuvarande Europeiska unionen var ursprungligen framför allt ett fredsprojekt. Efter två tunga och förödande världskrig drömde européerna om en bestående fred på sin kontinent och samtidigt oroade de sig för ett nytt storkrig. Man ville aldrig mer uppleva det som hände under andra världskriget.

I Västeuropas kärna fanns de två gamla dödsfienderna Tyskland och Frankrike. Ett av de svåraste problemen i relationerna mellan Tyskland och Frankrike gällde Saarområdet, som var känt för sin stålindustri, som byggde på koltillgångar. Frankrike betraktade området som ett hot: produktionen av stål hade redan i två krig använts för att tillverka vapen som riktats mot Frankrike. Tyskarna ansåg att Saar var en del av Tyskland, som Frankrike efter kriget lagt beslag på.

Kol- och stålgemenskapen hade sex grundande medlemmar

Den franske tjänstemannen Jean Monnet var en av många som länge grubblat på en lösning av problemet med Saarområdet. Han tog kontakt med den franske utrikesministern Robert Schuman och presenterade en ny idè: Tyskland och Frankrike borde slå ihop sina kol- och ståltillgångar. Förslaget byggde på en idé om att en internationell, oavhängig myndighet skulle övervaka dessa råvarutillgångar. På detta sätt skulle en orsak till spänningen mellan Tyskland och Frankrike elimineras. Monnet räknade också med att arrangemanget skulle ge ekonomiska tillgångar, som nödvändigtvis behövdes för återuppbyggnaden av Europa.

Schuman presenterade idén vid en presskonferens den 9 maj 1950. Förslaget som blev känt som Schumandeklarationen var upptakten till förhandlingar som ledde fram till att fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen undertecknades i Paris den 18 april 1951. Fördraget undertecknades förutom av Tyskland och Frankrike också av Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Europeiska ekonomiska gemenskapen upprättades genom Romfördraget

Foto: Europeiska gemenskaperna
Rooman sopimuksen allekirjoittaminen
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen inrättades genom två fördrag som undertecknades i Rom 25.3.1957. Fördragen går under namnet Romfördraget.

Kol- och stålgemenskapen startade en process, som ledde till ett bredare samarbete i Europa. Fördragen om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) undertecknades i Rom den 25 mars 1957.

Grunden för Europeiska ekonomiska gemenskapen var en tullunion mellan medlemsländerna och en gemensam marknad som skulle införas stegvis. I fördraget beslutade man att skapa en gemensam politik för jordbruket, trafiken, arbetskraftens rörlighet och viktiga sektorer inom ekonomin. Europeiska atomenergigemenskapen koncentrerade sig på utveckling av en fredlig användning av och forskning i atomenergin.

Samtidigt inrättades gemensamma institutioner för de tre gemenskaperna (EKSG, EEG och Euratom). Strukturen i gemenskapernas institutioner ändrades genom fusionsfördraget som trädde i kraft 1967, då ett gemensamt råd och en gemensam kommission inrättades för Europeiska gemenskaperna.

1970- och 1980-talen var en tid av utvidgning

Gemenskapen utvidgades första gången 1973, då Förenade konungariket, Irland och Danmark anslöt sig som medlemmar. Grekland blev medlem 1981 och Spanien och Portugal 1986.

På 1970-talet började det politiska samarbetet så småningom ta form som ett system utanför gemenskapsstrukturen. Denna utveckling stöddes också av inrättandet av Europeiska rådet 1974.

Europaparlamentets inflytande förstärktes och 1979 fick medborgarna för första gången välja parlamentsledamöterna i direkta val. Tidigare hade de nationella parlamenten utsett sina representanter i Europaparlamentet.

Nästa steg mot ett mer enhetligt Europa togs den 17 februari 1986 då Europeiska enhetsakten undertecknades. Man började inrätta den inre marknaden, som utvecklade gemenskapen till ett mer enhetligt ekonomiskt område.

Europeiska unionen inrättades genom Maastrichtfördraget 1992

Foto: Europeiska kommissionen
Suomen liittymissopimuksen allekirjoittaminen
Statssekreterare Veli Sundbäck, utrikeshandelsminister Pertti Salolainen, statsminister Esko Aho och utrikesminister Heikki Haavisto (sittande från vänster till höger) undertecknade Finlands anslutningsfördrag vid Europeiska rådets möte på Korfu i juni 1994.

I och med Maastrichtfördraget som undertecknades 1992 ändrade Europeiska gemenskapen sitt namn till Europeiska unionen. I fördraget fastställde man en så kallad pelarstruktur för unionen. Förutom Europeiska gemenskaperna eller den första pelaren utsträcktes samarbetet också till utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) och rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren). Enbart Europeiska gemenskapen var en juridisk person, däremot gav fördraget inte hela unionen ställningen som juridisk person. Ärendena inom första pelaren beslutas på övernationell nivå.

Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till unionen vid ingången av 1995. Däremot förkastade norrmännen för andra gången EU-medlemskapet i en folkomröstning.

Fördraget om Europeiska unionen eller Maastrichtfördraget innehöll även en bindande plan för en ekonomisk och monetär unionen, som infördes i tre etapper. Europeiska centralbanken inledde verksamheten 1999 och 12 länder tog den gemensamma valutan euron i bruk 2002.

På 2000-talet utvidgades EU till en union med 28 länder

Foto: Europeiska kommissionen
Laajentumisen juhlintaa vuonna 2004
Anslutningen av tio nya medlemsländer till unionen firades i Bryssel 1.5.2004.

När Berlinmuren föll och tudelningen av Europa upphörde i början av 1990-talet skapade det förutsättningar för en utvidgning av unionen till Öst- och Centraleuropa. Men detta förutsatte att institutionsstrukturen och beslutsfattandet måste förnyas och effektiviseras. Genom Amsterdamfördraget som undertecknades 1997 förstärktes bland annat samarbetet i rättsliga och inrikes frågor och likaså den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Nicefördraget förberedde unionen för utvidgningen 2004.

Den största och mångsidigaste utvidgningen av Europeiska unionen skedde 1.5.2004, då tio nya stater anslöt sig till Europeiska unionen: nämligen Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Antalet medlemsländer ökade till 27 vid ingången av 2007, då Bulgarien och Rumänien blev medlemmar av EU. Kroatien blev det tjuoåttonde EU-landet den 1. juli 2013.

Framtiden för det konstitutionella fördraget är fortfarande öppen

I december 2001 sammankallade Europeiska rådet Europeiska konventet, som gavs i uppdrag att behandla unionens centrala problem och framtida utmaningar. Arbetet resulterade i ett förslag till en konstitution för Europa, som lades fram för medlemsstaternas regeringar i juli 2003.

Foto: Europeiska kommissionen
Kansanäänestysjulisteita Ranskassa
54,9 % av fransmännen röstade nej till fördraget om en konstitution för Europa i en folkomröstning 29.5.2005.

Avsikten med det konstitutionella fördraget var att göra fördelningen av befogenheterna mellan unionen och medlemsstaterna tydligare, förenkla unionens rättsliga system och göra unionens beslutsfattande mera demokratiskt, effektivt och öppet.

Det konstitutionella fördraget undertecknades i Rom i oktober 2004. Dess ikraftträdande förutsatte emellertid att fördraget ratificeras av alla medlemsstater. I folkomröstningar i Frankrike och Holland sommaren 2005 röstade en majoritet nej till det nya fördraget.

Europeiska unionens medlemsländer nådde i juni 2007 samförstånd om hur man skulle gå till väga. Vid mötet fattades beslut om innehållet till en ny fördragsreform och samtidigt beslutade man att sammankalla en regeringskonferens för att utarbeta fördraget.

Fördraget undertecknades i slutet av Portugals ordförandeskap i december 2007 och kallades Lissabonfördraget. Fördraget har godkänts av alla medlemsstater enligt ländernas egna konstitutionella bestämmelser. Finlands riksdag godkände fördraget den 11 juni 2008 med rösterna 151 – 27.

Irland är det enda EU-land som ordnade en folkomröstning om fördraget. Fördraget förkastades på Irland den 12 juni 2008, då 53,4 procent röstade emot och 46,6 procent för. 

EU-länderna ville inte avstå från fördraget som de förberett länge utan började tillsammans söka en lösning på situationen. Vid Europeiska rådet i juni 2009 enades EU:s stats- och regeringschefer om rättsliga garantier avseende skattepolitik, rätten till liv, utbildning och familjen samt Irlands traditionella neutralitetspolitik. Dessa var det irländska folkets betänkligheter. Detta beslut i en bilaga till slutsatserna är förenligt med Lissabonfördraget och kräver ingen förnyad ratificering av fördraget i andra medlemsstater. Garantierna kommer att fogas till protokollen till nästa anslutningsfördrag. Dessutom antogs en förklaring om arbetstagares rättigheter, socialpolitik och andra frågor. Irland antog också en nationell förklaring.

Irland ordnade en ny folkomröstning om Lissabonfördraget den 2.10.2009, var fördraget godkändes med rösterna 67,1 % för, 32,9 % emot.

 Fördraget trädde i kraft  den 1 december 2009.