EU och nationell lagstiftning

EU-lagarna i förhållande till Finlands lag

Principen för tilldelade befogenheter är den grundläggande principen för maktfördelningen mellan Europeiska unionen och dess medlemsländer. Det betyder att medlemsstaterna har överlåtit sin beslutanderätt inom vissa områden till unionen. Enligt den här principen kan EU lagstifta eller fatta beslut endast i de frågor som har bestämts i grundfördragen. Allt annat får medlemsstaterna fatta beslut om. EU:s befogenhet är således begränsad.

Europeiska unionens befogenhet varierar mycket inom politikområdena. Inom exempelvis jordbrukspolitiken har unionen en omfattande befogenhet, medan befogenheten inom till exempel hälsovårdspolitiken är betydligt mer begränsad.

Europeiska unionens centrala lagstiftningsinstrument: 

  • En förordning är bindande för medlemsstaterna genast när den träder i kraft. Förordningarna tillämpas som sådana i alla medlemsstater. Den nationella lagstiftningen får inte strida mot en förordning.
  • Ett direktiv är en lagstiftningsanvisning som förpliktar medlemsstaterna att inom en viss tid genomföra det i sin nationella lagstiftning. De nationella myndigheterena får bestämmä form och tillvägagångssätt för genomförandet.
  • Beslut är bindande rättsakter som gäller enskilda fall. Ett beslut är förpliktande för dem som det riktar sig till. Ett beslut kan också vara allmänt förpliktande.

Europeiska unionens befogenhet indelas i tre kategorier: exklusiv befogenhet, delad befogenhet med medlemsstaterna och befogenheter som kompletterar medlemsstaternas åtgärder.

Inom de områden där EU har exklusiv befogenhet får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Den exklusiva befogenheten gäller följande områden:

  • tullunionen
  • konkurrenslagstiftning
  • euroländernas penningpolitik
  • bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken
  • den gemensamma handelspolitiken

Delad befogenhet mellan EU och medlemsländerna är vanligast. Inom de områden som omfattas av delad befogenhet kan både unionen och medlemsstaterna lagstifta och anta rättsligt bindande rättsakter.  (Inom områden för delad befogenhet får medlemsstaterna utfärda lagstiftning under förutsättning att unionen inte har använt sin befogenhet i en specifik fråga.) Delad befogenhet gäller inom följande områden:

  • inre marknaden
  • socialpolitiken till vissa delar
  • ekonomisk, social och territoriell sammanhållning
  • jordbruk och fiskeri
  • miljö

Unionens tredje befogenhetskategori omfattar områden där EU har befogenhet att vidta olika stödjande och kompletterande åtgärder. Sådana områden är:

  • skydd och förbättring av människors hälsa
  • industri
  • kultur
  • turism
  • utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • civilskydd
  • administrativt samarbete

Enligt principen om EU-rättens företräde har EU-rätten företräde om nationell lagstiftning och EU:s lagstiftning strider mot varandra.  

Uppdaterat 19.3.2013