Historia och utveckling

Historia och utveckling

Foto: Europeiska kommissionen
Federica Mogherini.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) skapades ursprungligen genom Maastrichtfördraget 1992. Den har vidareutvecklats genom senare grundfördrag. På tröskeln till det nya millenniet ökade behovet av en ännu starkare global roll inom den internationella politiken.

Lissabonfördraget (som trädde i kraft 1.12.2009) ger en rättslig grund för unionens utrikespolitik. Genom det här fördraget genomfördes också betydande reformer inom utrikespoltiken.

I och med Lissabonfördraget breddades unionens roll inom de yttre åtgärderna. En avdelning för yttre åtgärder (EU:s utrikestjänst) och en ny post som hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättades. Europeiska unionen företräds nu i sina yttre åtgärder av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Representanten som också kallas EU:s utrikesminister talar ute i världen och i sina ställningstaganden med en röst för alla EU-länder.

Europeiska utrikestjänsten

EU:s nya utrikestjänst (EEAS) skapades genom Lissabonfördraget. Den inrättades officiellt i juli 2010.

Utrikestjänsten utgör grunden för ”EU-diplomatin”. Den består av kommissionens och rådets tidigare utrikespolitiska enheter och anställda samt av utsänd personal från EU-ländernas utrikesförvaltning.

En egen utrikesförvaltning för EU har planerats i flera år. Avsikten är att skapa en ny enhetlig utrikespolitisk kultur för EU och stärka unionens roll i den internationella politiken. Utrikestjänsten bistår den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik i planerings- och samordningsarbetet, och också kommissionens ordförande och Europeiska rådets ordförande.

Utrikestjänsten är en självständig institution och lyder inte direkt under vare sig rådet eller kommissionen. Utrikestjänsten har sitt högkvarter i Bryssel, där även dess centralförvaltning finns. Europeiska utrikestjänsten har såväl civil som militär personal.

Inom utrikestjänsten arbetar cirka 1 500 tjänstemän. Till utrikestjänsten hör därtill alla EU-delegationer i länder utanför unionen. Antalet delegationer är för närvarande ungefär 140. Nätverket av EU-delegationer har i stor utsträckning byggts upp utifrån kommissionens tidigare representationer runtom i världen. EU-delegationerna kan ersätta avsaknaden av medlemsländernas egna representationer i vissa länder.

EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik eller ”EU:s utrikesminister”

I arbetsuppgifterna för EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ingår att:

  • sköta traditionell diplomati
  • samordna andra utrikespolitiska verktyg (utvecklingsbistånd, handel, humanitärt bistånd och krishantering)
  • skapa samförstånd mellan de 28 EU-länderna och deras respektive prioriteringar
  • leda månadsmötena för EU:s utrikesministrar
  • delta när EU-ländernas ledare träffas i Europeiska rådet
  • företräda EU i internationella forum som FN
  • leda Europeiska försvarsbyrån och EU:s institut för säkerhetsstudier.

EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har till uppgift att företräda Europeiska unionen i dess yttre åtgärder och leda EU:s utrikestjänst. Dessutom är den höga representanten ordförande för utrikesministermötet, dvs. rådet för utrikes frågor, som sammanträder en gång i månaden.

Den höga representanten är således samordnare för EU-länderna när det gäller att dra upp riktlinjer för och genomföra den gemensamma utrikespolitiken. EU:s så kallade utrikesminister är också vice ordförande i kommissionen och sköter uppgifter som tidigare hörde till kommissionären för de yttre förbindelserna. Den nya utrikesminister fick ansvar för uppgifter som tidigare hörde till flera olika personer.

I slutet av 2009 tillträdde  Catherine Ashton från Storbritannien som EU:s första höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Hon fick då den utmanande uppgiften att bygga upp utrikestjänsten och att stärka och att säkerställa en konsekvent linje i unionens globala roll.

Sedan den 1. november 2014 är Federica Mogherini höga representant.

Säkerhetsgarantier

Lissabonfördraget ökade EU-ländernas ömsesidiga samarbete och engagemang inom utrikespolitiken. I fördraget ingår en klausul om skyldighet till ömsesidigt stöd och bistånd, de så kallade säkerhetsgarantierna. Med detta avses att medlemsländerna vid behov är skyldiga att bistå varandra, även militärt:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta Nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall vara grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”

De alliansfria ländernas, såsom Finlands, ställning har i Lissabonfördraget noterats genom en hänvisning till den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Samtidigt noteras att av EU:s 28 medlemsländer hör 22 till Nato. Utanför militärpakten står Finland, Irland, Österrike, Sverige, Malta och Cypern.

EU idkar ett nära samarbete med Nato. Vid krishanteringen kan unionen stödja sig på Natos lednings- och kommandosystem. Detta system där man lånar kapacitet kallas Berlin Plus. De flesta EU-länders krishanteringstrupper och militärmateriel är desamma oberoende av om ett uppdrag utförs under EU:s eller Natos flagga. EU strävar inte efter att bygga upp strukturer som överlappar Natos eller ta hand om uppdrag som militärpakten ansvarar för.

Uppdaterat 4.11.2014