EU:s utrikespolitikens innehåll och delområden

Utrikespolitikens innehåll och delområden

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

  • Europeiska grannskapspolitiken  
  • Europeiska unionen i världen  
  • Utveckling och utvecklingsländer
  • Konfliktförebyggande 
  • EU:s utvidgning
  • Fredsbevarande insatser 
  • Civil krishantering 
  • Program för externt samarbete

 

På kommissionens ansvar

  • Utrikespolitik Humanitär hjälp (generaldirektoratet för humanitärt bistånd ECHO)  
  • Utrikeshandel och handelsavtal  

I ett brett perspektiv omfattar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) alla delområden inom utrikespolitiken och frågor som gäller den yttre säkerheten.

EU har ingen egen armé, men Maastrichtfördraget ger unionen möjlighet att bygga upp ett gemensamt försvar. För det krävs ett gemensamt beslut av stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet. Beslutet måste därtill godkännas av parlamenten i medlemsländerna.

För närvarande erbjuder medlemsländerna sina resurser och militära trupper för bland annat avväpning och humanitära åtgärder, konfliktförebyggande och fredsbevarande uppdrag, evakuering av invånare, rådgivning och stöd i militära frågar och för krishantering när så behövs vid olika insatser.

På den här sidan:

Den gemensamma handelspolitiken

Unionens gemensamma handelspolitik hör till EU:s yttre åtgärder. Unionen med 28 medlemsländer är världens största handelspart som står för cirka 20 procent av den totala importen och exporten i världen.

Europeiska unionen / Adam Berry
EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström
EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström

Avregleringen av handeln var ett av de centrala målen när unionen grundades. Man trodde att handel och inbördes beroende skulle vara en garanti även för fred. Till EU:s handelspolitiska instrument hör bland annat gemensamma externa tullar, antidumpningsåtgärder samt särskilda tullar på varor som importeras från länder utanför unionen och som snedvrider konkurrensen.

Unionen främjar också exporten. Världshandelsorganisationen (WTO) är en viktig del av EU:s handelspolitik och WTO:s regler tillämpas av unionens medlemsländer. Det viktigaste för EU:s ekonomi är att bibehålla konkurrenskraften, öka tillväxten och att det finns internationella handelsregler.

Handelspolitiken hör till EU:s exklusiva befogenhet: i internationella handelsförhandlingar företräds EU-länderna av Europeiska kommissionen. Kommissionen samarbetar emellertid nära med medlemsstaterna och Europaparlamentet. EU:s befogenhet inom handelspolitiken omfattar förutom handel med varor också tjänster, handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter och direkta utländska investeringar.

Relationer till länder utanför EU

 Europeiska unionen har ingått associerings-, samarbets- och handelsavtal med ett stort antal stater för att intensifiera sina relationer till länder utanför EU. Partnerländerna omfattar såväl de närmaste grannarna i Europa som avlägset belägna stormakter. I syfte att vårda dessa förbindelser idkar EU daglig diplomati och håller regelbundet toppmöten och ministermöten.

Utveclingssamarbete

EU är världens största enskilda biståndsgivare. År 2014 gav EU och medlemsländerna tillsammans bistånd till ett belopp av cirka 58 miljarder euro.

Foto: Europeiska unionen
Foto: Europeiska unionen

Bistånd används för att minska fattigdom och för att stödja en bättre miljö och infrastruktur, tillgodoseendet av mänskliga rättigheter och jämlikhet samt hållbar utveckling. EU har förbundit sig till de mål för hållbar utveckling som fastställs i FN:s Agenda 2030.

EU koncentrerar sitt stöd till de allra fattigaste och minst utvecklade länderna. Åren 2014–2020 riktas cirka 75 procent av EU:s stöd till de fattigaste länderna. EU tillhandahåller både utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd ute i världen.

Utvecklingssamarbetet omfattas av delad befogenhet, vilket innebär att varje medlemsland och EU har sin egen utvecklingspolitik.  Inom EU kommer man överens om gemensamma mål för utvecklingssamarbetet för att undvika överlappningar. EU:s utvecklingspolitik samordnas även med åtgärderna inom andra politikområden.  EuropeAid och Europeiska utrikestjänsten svarar för målen och åtgärderna i EU:s utvecklingssamarbete. Utvecklingssamarbetet styrs av rådande europeisk konsensus om utvecklingspolitiken.

EU:s utvecklingssamarbete finansieras genom finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (DCI).  Dessutom finansieras utvecklingssamarbetet i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) med medel ur Europeiska utvecklingsfonden (EUF), som inte omfattas av EU-budgeten.

Militär krishantering

EU har deltagit i fredsbevarande insatser i många krishärdar i världen. Det är frivilligt för medlemsländerna att delta i EU:s krishanteringsinsatser. Staterna har rätt att på nationell nivå besluta om sitt deltagande.

Det är framför allt erfarenheterna från kriserna på Västbalken och konflikterna i Afrika på 1990-talet som har bidragit till utvecklandet av unionens militära krishantering. Man började utveckla den militära krishanteringen eftersom unionen inte alltid hade tillräckligt med kapacitet att förebygga kriser och lösa konflikter.

Foto: Europeiska unionen
Foto: Europeiska unionen

Det beslut som 2004 fattades om att ställa upp stridsgrupper för snabba insatser är ett exempel på utvecklingen av EU:s gemensamma resurser. Dessa trupper kan snabbt sändas till krisområden. Stridsgrupperna kan användas antingen som separata krishanteringsstyrkor eller som en del av en större insats, exempelvis i FN:s fredsbevarande insatser.

Unionens första stridsgrupp stod i full beredskap 2007. En stridsgrupp består av ungefär 1 500–2 500 soldater och två stridsgrupper står i beredskap per gång. Målet är att unionen vid behov kan sända stridsgrupper till två krishanteringsinsatser samtidigt.

Tills vidare har stridsgrupperna för snabba insatser inte använts på krisområden.

EU:s mål har varit att inom 60 dagar kunna ställa upp en krishanteringstrupp omfattande 60 000 soldater för så kallade Petersbergsuppdrag som omfattar humanitära uppgifter, räddningsuppdrag och fredsbevarande insatser. Truppen ska ha kapacitet för stridsgruppsuppgifter och den ska kunna upprätthållas minst ett år.

EU strävar efter att vidareutveckla sin militära kapacitet som används vid krishantering enligt det gemensamma kapacitetsmålet (Headline Goal 2010) som godkändes 2004. Inrättandet av Europeiska försvarsbyrån (European Defence Agency) 2004 innebar ett stort steg för att utveckla EU:s militära kapacitet.

Experter till krisområden

Civil krishantering innebär bland annat att experter sänds till Europeiska unionens och internationella organisationers insatser i krisområden och till områden där rättssystemets strukturer behöver stöd och utbildning.

Foto: Europeiska unionen
Foto: Europeiska unionen

På sådana områden är samhällets centrala funktioner ofta i behov av förstärkning utifrån, och de kan behöva stöd för utvecklingen av bland annat polisväsendet, rättsväsendet, gränsbevakningen, tullen, fångvården och annan förvaltning. Uppgifterna inom den civila krishanteringen består ofta av observation, utbildning och rådgivning.

Uppgifterna inom unionens civila krishanteringsuppdrag kan också gälla övervakning av freds- och eldupphöravtal och att förbättra minoritetsfrågor, demokratin och säkerhetssektorn. Efter konflikter och krig krävs nästan alltid fredsbevarande insatser, humanitär hjälp och återuppbyggnad.

Till EU:s prioriteringar inom den civila krishanteringen hör att förstärka polisväsendet, rättsstaten och den civila förvaltningen i krissituationer samt också räddningsväsendet, observationsuppdrag, civila beredskapsgrupper och stöd till särskilda representanter .

Finland deltar aktivt i internationell civil krishantering

För Finland är Europeiska unionen den viktigaste aktören inom den civila krishanteringen. Finland deltar i största delen av unionens civila krishanteringsoperationer eller stödfunktioner.

Målet både för Finland och EU är att främja utvecklingen i krisområden i riktning mot respekt för rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, demokrati, god samhällsstyrning och ett fungerande civilt samhälle.

I Finland ansvarar utrikesministeriet för den politiska styrningen av den civila krishanteringen och beslutar i vilka operationer finländska sakkunni ga ska delta. Kostnaderna för deltagandet finansieras med medel från utrikesministeriets budget.

Inrikesministeriet ansvarar för upprätthållandet av den nationella beredskapen för civil krishantering och för dess utveckling och samordning.

Vid EU:s militärstab finns en enhet som samordnar den civila och militära verksamheten.